| Ibland reagerar jag på dumma insändare. Ibland så mycket så jag skriver svar. Den här reagerade jag på, den publicerades i SN i lördags och har rubriken Låt bli mina ungar Måste nu säga ifrån till alla ?snälla? tanter och farbröder som tycker sig ha rätten att prata och röra mina barn och andras barn i den lokala Ica-butiken och andra offentliga miljöer. Jag försöker uppfostra mina barn att inte prata med främmande människor, ändå står ni där ?snälla? tanter och farbröder och försöker prata med min tvååring, klappa honom på kinden och det värsta var nog i dag när en ?snäll? tant tar honom i handen och börjar gå iväg med honom. Att tvååringar slänger sig på marken och markerar för mamma och pappa att nu tänker inte jag gå längre är inte ovanligt, så varför tycker då ?snälla? tanten att hon har rätten att ta min son i handen och gå iväg med honom? Varför tycker den ?snälla? farbrodern att det är okej att klappa mina söner på kinden när han går förbi? Hur menar ska min son kunna märka skillnaden på en ?snäll? tant som ber honom att följa med och en ?elak?? Förstå att barn är egna individer, inte dockor som man kan göra vad man vill med. Lika kränkande som det skulle vara för en vuxen att en främmande man eller kvinna kommer fram och klappar dig på kinden är det för barnen som blir klappade. Men som vanligt törs jag inte säga nått till den ?snälla? tanten som säkert bara ville väl, utan vandrar därifrån med min son vid handen och med en obehaglig känsla i magen. En känsla som jag trodde skulle försvinna, men som väcker mig 04:10 på morgonen och får mig att gå upp och skriva detta. Men nu är det nog, jag kommer inte tolerera att ni ?tafsar? på mina barn, och från och med nu säga ifrån på direkten. Så kanske ?snälla? tanter och farbröder lär sig att inte prata med främmande barn ? hur söta och näpna dom än må vara. Paola Vennerholm mamma till Jesper och Jonathan |
Så jag tog fem minuter och skrev ett svar. Det kommer kanske in i övermorgon.
Paula Wennerholm ondgör sig i SN över "snälla" tanter och farbröder som dristar sig till att skoja och prata med hennes barn. Hon tycker det är kränkande och skrämmande. Vilken tur ändå, Paula, att du bor i Sverige! Så anonymt som vi lever här, så oberörda de flesta vuxna är inför barn, så ovanligt det över huvud taget är att främmande människor ens talar till varandra som det är här. Själv tillhör jag den upptagna generationen som knappt ser andras barn, möjligen står de i vägen i kassan när jag ska fram på ICA och det skulle aldrig falla mig in att le mot något främmande barn - än mindre prata och skoja med dem. Men jag minns min pappa. Han tyckte om att le mot och skoja med småbarn. Helt oskyldigt och uppriktigt så gladdes han inte bara för sina egna barnbarn utan också för andras barn. Det är väl tur att de där gamla stofilerna är på utdöende så att bara vi självupptagna medelålders blir kvar. För vi, du och jag Paula, lär väl aldrig bli sådana att vi pratar med främmande barn?
6 kommentarer
Christina W
29 May 2007 23:56
Nu förstår jag ingenting. Borde man inte glädjas över att barnen blir sedda? Ingen har väl gjort dom något ont? Ska kolla om ditt svar kommer in (det var ett bra svar)
Åsa.S
30 May 2007 09:41
Bra svarat!
Marika
31 May 2007 17:48
Oj oj oj vilket bra svar du skrev.
SN är en tidning jag läser alldeles för sällan :)
annebelle
31 May 2007 22:34
Tack ni snälla.
Marika: nja, SN är väl ingen större läsupplevelse direkt...Men bor man här i Nyöping så är den rätt ok.
annebelle
03 Jun 2007 00:16
Den kom in i dag, med bild till.
Patrick
05 Mar 2011 21:05
Haha, bra att du hade citerat insändaren. Den dök upp i skallen nu när jag diskuterade gamla barnprogram och hur vissa tycker att det är "bättre nuförtiden". :-)
Lysande svar du fick in!
Mvh Patrick, pappa till två killar här med.
Kommentera