Annebelle.blogg.se

Vi brukar fira sista april i Uppsala men i år blir det inte så. Ibland hör det till min yrkesroll att hålla tal på Valborg som man säger i övriga landet. Det är en hedersuppgift som inte är helt enkel. Jag hoppas dock på en hyfsad ljudanläggning och att en liten tapper skara spetsar öronen och faktiskt lyssnar på talet. I alla fall en del av det.
Så här kommer det att låta - på ett ungefär.

Ja visst gör det ont när knoppar brister
varför skulle våren annars tveka?

Med de kända orden av Karin Boye vill jag börja min vårhälsning till er. Ja, varför tvekar våren?

Kanske för att det är en tid av uppbrott, att lämna det gamla och övergå i något nytt. Och det är inte alltid lätt. Livet förnyas ständigt, men för att något nytt skall kunna komma måste det gamla lämnas. Så kanske är det inte underligt att våren - och vi - tvekar en aning.

Våreldarna som brinner i kväll lyckas på något sätt föra samman denna dubbelhet. Elden tinar upp det frusna och symboliserar hur livet återvänder till det som varit sovande under vintern. Samtidigt är elden förtärande - men den förgör just det döda som vi behöver göra oss av med.

När vi tänder eldar över landet i kväll, från ett Skåne i närmast försommar till nordligaste Norrland där våren blygt börjat anmäla sin ankomst, så eldar vi upp gammal bråte, gammal barlast och vi låter eldslågorna lysa upp mot himlen för att signalera: Nu är det vår.

Det må komma bakslag, det kan tom snöa, men ovillkorligen ligger vintern bakom oss. Äntligen släpper kylan och mörkret greppet om oss och naturen, vårbruket har börjat och ljuset möter oss på morgonen och dröjer kvar allt längre på kvällen.

Varje vår hissnar jag över vilken fest vi bjuds på, från de första blommorna som kikar fram genom snön till scillan som färgar gräsmattorna blå. Och snart ger sig hela naturen hän i ohämmad grönska och blom.

Och det är inte bara blommor och träd som slår ut på våren, det gäller faktiskt oss människor också. Grannar som man knappt sett till under vintern kommer ut och påtar och krattar, vi kommer liksom ut ur idet vi också.
Vi kommer fram i ljuset och kisar lite, tittar oss omkring och ser kanske både ros och ris, allt syns tydligare i ljuset.

En gammal judisk berättelse handlar om konsten att känna igen ljuset.
en rabbin, ett slags lärare och präst, frågade en dag sina lärjungar hur de visste när natten var över och en ny dag börjar gry.
- Kan det vara, frågade en av dem, när jag ser ett djur på avstånd och kan se om det är en hund eller ett får?
- Nej, svarar rabbinen.
- Kan det vara, frågade en annan, när jag på avstånd ser ett träd och kan säga om det är ett fikonträd eller ett olivträd?
- Nej, svarar rabbinen igen.
- Jamen vad är det då, frågade de lite uppgivet.
- Det är svarar han, när du ser en mans eller en kvinnas blick och de ser att han eller hon är din bror eller syster. För om ni inte kan göra det, oberoende av vilken tid det är på dygnet, så är det fortfarande natt.

På samma sätt kan vi tolka vårens budskap till oss att vi ska känna igen och ta emot livet, ljuset, dagen. Och varje människa vi möter är vår medmänniska, oavsett ålder, ursprung och hudfärg är vi grannar på vår lilla planet i det oändliga universum.

Jag tror alla känner igen orden Du ska älska din nästa såsom dig själv.
Det är den vanliga översättningen ur Bibeln, men man kan också översätta det så här:
Du ska älska din nästa ty han eller hon är som Du.

Jag ska sluta där jag började och läsa Karin Boye som uttrycker vårens storhet, tvekan och jubel så här:
Ja visst gör det ont när knoppar brister:
varför skulle våren annars tveka?
varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Då när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den trygghet som skapar världen.

Låt oss hälsa våren med ett fyrfaldigt leve, för nu:
är Hon här.

Trevlig säker sista april!