Grattis på mors dag!
Läste en fin krönika i DN om mödrar. Så här börjar Åsa Beckman sin text:
"Min mamma hette Lena. Hon dog i en snabb och brutal bröstcancer när hon var 53 år. Det har alltid känts ungt, men när jag långsamt börjar närma mig hennes ålder förstår jag hur ung hon egentligen var." Och fortsätter: "När jag själv fick barn hade jag alltid en känsla av att mamma gått före. När jag tröstade, klappade det sammetslena bebishuvudet eller bytte blöjor hade jag liksom hennes rörelser i händerna. Ändå vet jag mycket mindre om mamma än om pappa. Hennes liv är inte lika dokumenterat och fotograferat. Inte heller lika mytologiserat. I vår familj var pappa ett självklart centrum. Allt han sa och gjorde var mer lockande, mer viktigt." (Åsa Beckman).
Det känner jag igen mig i. Min egen pappa var stark och dominant. Han hördes och syntes, hade åsikter om allt och var alltid beredd att tala om dem för alla. Han var krävande och stark. Pappa var med i föreningar och drev företag, hans liv kan man följa i texter och bilder. Mamma stod vid sidan av. Jag tror aldrig det stod något i någon tidning om henne, inte förrän i dödsannonsen. Ändå är det mamma som står i centrum. Mamma som var navet som allting cirkulerade kring. Mamma som var den som kunde avgöra vad som var sant och rätt och riktigt och skilja det från det som var fult och fel - med osviklig precision. Mamma, alltings måttstock, under min barndom. Det var mamma som visade mig vitsippans blad, trädens olika gröna nyanser och som lärde mig laga mat. Hon lärde mig städa, rensa ogräs och att se det vackra. Mamma visade mig att se ordning istället för kaos, att lita på mig själv och min inre kompass. Hon bad Gud som haver med mig och hon oroade sig för mig när jag kom hem alldeles för sent på nätterna. Mamma grät några tårar när jag flyttade hemifrån till min första andrahandslägenhet på Brynäs och hon hjälpte mig att packa resväskorna när jag skulle åka till USA. Mamma tyckte alltid att jag skulle "komma hem" och tyckte alltid att det var tråkigt när det var dags för mig att åka hem till mitt eget hem. Hon stod alltid och vinkade på trappan eller i fönstret. När jag såg eller upplevde något roligt eller tråkigt eller bara vardagligt var det självklart något jag ville dela med mamma. Hon var alltid intresserad och när hon tyckte att jag hade fel så sa hon det - men hon var alltid med - aldrig mot. Mamma hade sin skärv av svårigheter men levde ett gott liv. Hon såg ljuset och ingen jag mött har någonsin glatt sig så mycket över att solen går upp på morgonen och att hon fick ännu en dag. Grattis mamma, det är tomt här utan dig.
7 kommentarer
Britt-Marie "Bim" Kullin
29 May 2011 18:08
Mycket vacker och gripande text! <3
Dubbelörnen
29 May 2011 18:10
Läste också denna o den gick rakt in i hjärtat... :)
Herta
29 May 2011 20:51
Fint skrivet. Tänk jag tycker att man saknar sin mamma mer och mer för varje år. Speciellt de sista åren.
Harriet
30 May 2011 09:06
Jag förstår dig så väl, jag saknar henne också. Kram på dig
Anna ..
30 May 2011 11:25
Fina ord..ja det är konstigt..man känner verkligen sin mamma i sig ibland.. i vissa situationer jag vet ju att dina mamma var en sådan mamma som man vill ha ..självklart att du känner extra på självaste morsdag.
Britten
30 May 2011 21:01
å så fint...
Camilla
31 May 2011 08:44
Men nu fick jag en liten tår i ögonvrån här.
Kram till dig!
Kommentera