Jag ska försöka hitta tid och lära mig använda photo-shop. Klara är duktig på det. Och vilka kul grejer man kan göra!
Här har hon fotat ett blommande Löjtnantshjärta mot vår husvägg och så målat väggen rosa. Den är egentligen gul men det blev läckert med den rosa bakgrunden.
image322

I dag har jag jobbat med allt möjligt praktiskt och under tiden har jag lyssnat på Camilla Läckbergs Tyskungen. Nu är det bara ett par skivor kvar. Den är spännande.
Efter att jag lyssnat klart på den ska jag lyssna på den första boken i Stieg Larssons deckarserie: Män som hatar kvinnor. Alla läser ju de här böckerna så jag känner att jag nog missar något om jag inte läser dem.
Förutom CD/Mp3-böcker så har jag alltid några vanliga läsböcker på gång. Läser nu De skamlösa av Sisela Lindblom. Den är ju omskriven också, men jag tycker den är - gäääsp - ganska småtrist.
Ibland reagerar jag på dumma insändare. Ibland så mycket så jag skriver svar. Den här reagerade jag på, den publicerades i SN i lördags och har rubriken

Låt bli mina ungar
Måste nu säga ifrån till alla ?snälla? tanter och farbröder som tycker sig ha rätten att prata och röra mina barn och andras barn i den lokala Ica-butiken och andra offentliga miljöer.
Jag försöker uppfostra mina barn att inte prata med ­främmande människor, ändå står ni där ?snälla? tanter och farbröder och försöker prata med min tvååring, klappa honom på kinden och det värsta var nog i dag när en ?snäll? tant tar honom i handen och börjar gå iväg med honom.
Att tvååringar slänger sig på marken och markerar för mamma och pappa att nu tänker inte jag gå längre är inte ovanligt, så varför tycker då ?snälla? tanten att hon har rätten att ta min son i handen och gå iväg med ­honom?
Varför tycker den ?snälla? farbrodern att det är okej att klappa mina söner på kinden när han går förbi?
Hur menar ska min son ­kunna märka skillnaden på en ?snäll? tant som ber honom att följa med och en ?elak?? Förstå att barn är egna individer, inte dockor som man kan göra vad man vill med.
Lika kränkande som det skulle vara för en vuxen att en främmande man eller kvinna kommer fram och klappar dig på kinden är det för barnen som blir klappade.
Men som vanligt törs jag inte säga nått till den ?snälla? tanten som säkert bara ville väl, utan vandrar därifrån med min son vid handen och med en ­obehaglig känsla i magen. En känsla som jag trodde skulle försvinna, men som väcker mig 04:10 på morgonen och får mig att gå upp och skriva detta.
Men nu är det nog, jag ­kommer inte tolerera att ni ?tafsar? på mina barn, och från och med nu säga ifrån på direkten. Så kanske ?snälla? tanter och farbröder lär sig att inte prata med främmande barn ? hur söta och näpna dom än må vara.
Paola Vennerholm
mamma till Jesper och Jonathan

Så jag tog fem minuter och skrev ett svar. Det kommer kanske in i övermorgon.

Paula Wennerholm ondgör sig i SN över "snälla" tanter och farbröder som dristar sig till att skoja och prata med hennes barn. Hon tycker det är kränkande och skrämmande. Vilken tur ändå, Paula, att du bor i Sverige! Så anonymt som vi lever här, så oberörda de flesta vuxna är inför barn, så ovanligt det över huvud taget är att främmande människor ens talar till varandra som det är här. Själv tillhör jag den upptagna generationen som knappt ser andras barn, möjligen står de i vägen i kassan när jag ska fram på ICA och det skulle aldrig falla mig in att le mot något främmande barn - än mindre prata och skoja med dem. Men jag minns min pappa. Han tyckte om att le mot och skoja med småbarn. Helt oskyldigt och uppriktigt så gladdes han inte bara för sina egna barnbarn utan också för andras barn. Det är väl tur att de där gamla stofilerna är på utdöende så att bara vi självupptagna medelålders blir kvar. För vi, du och jag Paula, lär väl aldrig bli sådana att vi pratar med främmande barn?

För ett år sedan var jag på min värsta semester. Jag har inte varit på någon annan dålig semester, så den här hamnar i en klass för sig.  Jag och Lollo åkte till Golden Sands i Bulgarien en vecka.

Vi landade i Varna och åkte buss till vårt ospecificerade hotell som visade sig heta Erma. Helt ok men stort, anonymt och småtrist. I vårt rum fanns en dubbelsäng, var sitt sängbord och en balkong. Det visade sig att vi skulle tillbringa väldigt mycket tid i sängen.

Hela veckan regnade det. Om inte hela dagen så i alla fall halva. Vi ringde hem. Klara och Sam badade i poolen och det var nära 30 grader varmt. Vi hade 17 grader som varmast.

Vi åkte på några utflykter med lokalbuss. Det var intressant. Bulgarien är ett fattigt land, det visste vi, men inte hur fattigt.

Jag badade en gång. Lollo två. Hotellet var svårt lyhört och varje natt vaknade vi av asberusade turister som kom hemramlande med jämna mellanrum hela natten. Klockan 9 på morgonen började poolbaren spela musik och den höll sedan på till klockan 3 på natten. Ingen var där eftersom det regnade så mycket.

Vart vi gick i Golden Sands blev vi attackerade av inkastarna. Ingenstans kunde man bara gå och titta i lugn och ro. Hela stan är inhägnad, hotellen är byggda i storskalig öststatsarkitektur och ingen lokalbefolkning bor här. Gick man ut sent (efter 10 på kvällen) såg man prostitutionen pågå helt öppet. Off-season stänger hela stan.

Vi hade inte med oss paraply och våtdräkt så vi var rätt mycket på hotellet; i sängen med en bra bok och godis. FotbollsVM pågick när vi var där så vi brukade bänka oss framför TV:n i lobbyn. Till och med jag tyckte det var kul avbrott att kolla på fotboll.

Vi var de lyckligaste människorna på jorden när vi landade på Arlanda och aldrig har jag uppskattat Sverige och att vara hemma så som då.