Det finns låtar som jag alltid återkommer till. De står sig och blir tom bara bättre och bättre. Som den här t ex..

Så har man väl fått sin dos av Anna Anka så det räcker för en livstid vid det här laget. Varenda dag har hon funnits på löpen och i bilagorna. T o m i kulturdelen har hon diskuterats. Hej å hå. Inte vet jag om hon driver med oss (man kan alltid hoppas) men det troliga är väl att hon säger sitt hjärtas mening. Det var lite kul att Henrik Shyffert jämförde hennes kvinnosyn med Usama bin Ladins, jag tror också att hennes uppfattning om kvinnor och män mer hör hemma i Saudiarabien än i USA.
Det är roligt att hon är så politiskt inkorrekt, men nog sätter i alla fall jag skrattet lite i halsen när jag känner att det inte är av glädje jag skrattar utan mer ett elakt, lite överlägset fnissande där föraktet inte är långt borta. Det är ju på något sätt mer okej att förakta någon som har pengar, status och makt. Men hallå, hur mycket status har hon egentligen som relativt ung fru till en äldre, rik herre? Och hur mycket makt har hon, annat än den hon visar med sina allra sämsta sidor, när hon klankar ner och är oförskämd mot tjänstefolket som är beroende av sådana som hon. Pengarna är nog inte Annas, de har nog Paul sett till att de inte lämnar hans konton i händelse av skilsmässa.
Men mest sorgligt är det att hon inte tycks ha en aning om vad kärlek är. Om man som kvinna inte ser till att hålla sig i perfekt form och servar sin man sexuellt efter hans önskemål, då blir man lämnad och får acceptera det, enligt Anna Anka. Ack ja. Den kärlek som hon känner till är allt annat än den villkorslösa kärleken som uthärdar, tror och hoppas allt. Den som är större än tron och hoppet, den som är störst.

Bild från http://wilderth.blogspot.com/