Annebelle.blogg.se

Jag har precis sett ännu en debatt på TV om att SVT sänder Englas begravning. Den här gången var det Göran Greider och programdirektören på SVT som debatterade. Igår kväll var det Björn Ranelid och Sievert Öholm som diskuterade samma sak.
Både Greider och Ranelid har bra argument mot att sända begravningen. Den privata sorgen expolateras, var går gränsen för vilka begravningar som ska sändas osv. Greider lyfte fram det faktum att den sörjande mamman kanske inte gör samma bedömning om ett år som idag huruvida begravningen bör sändas i TV. Så sant, mamman är förmodligen i chock och handlar därefter.
Själv ska jag inte se begravningen. Jag kände inte Engla under hennes levnad. Jag, liksom i stort sett alla andra, känner henne endast som mordoffer. Hon var mycket mer än så. Hon var ett barn med hela livet framför sig. Nu väntade ännu en skolavslutning, ännu ett sommarlov, bad och värme, lek och cykelturer. En man, som i min tolkningsram är en sjuk människa, mördade Engla. Oftattbart i sin grymhet. Och sedan, den ofattbara sorgen. Men den sorgen är inte min. Den är Englas mammas och pappas, hennes mormors och alla andra släktingars. Alla kompisar och grannars sorg. Men inte min. Medkänslan är min. Medlidandet är mitt. Men det är något helt annat än sorg. När jag tänker på Engla händer det att jag för ett ögonblick snuddar smärtan det innebär att mista sitt barn. Jag ruskar på mig och släpper den känslan. Den är inte min. Det var inte jag som drabbades, det kunde ha varit det, men det var det inte. Jag drabbades heller inte när Estonia sjönk till botten 1994. Jag var inte en av de som drabbades av tsunamin. Jag kände inte familjen som mördades i Åmsele. Jag var inte bekant med Bobby. Sorgen är inte min. Men medkänslan.
Medkänsla är något naturligt. Vi skapades med förmåga till empati. Hos en del, enstaka människor,  har den av någon anledning gått förlorad.
När jag kör bil efter min lilla väg som jag åker till och från jobbet, utan vägrenar och med ibland ganska tung trafik ber jag ibland en liten bön när jag ser barnen som står och väntar på bussen eller går och cyklar efter vägkanten. Jag tror att det är en helt naturlig reaktion, i min religiösa tankevärld formulerar jag omtanken som en bön, andra gör det kanske som just en tanke. Barn ska skyddas av vuxna - det är en naturlig instikinkt och inget anmärkningsvärt. Men det här behovet att skydda det som är litet och växande är starkt! När en vuxen människa tar livet av ett barn så berör det oss på djupet av oss som människor. Det berör vårt innersta, vår kärna.
Jag kommer ihåg när vi under utbildningens sista år skulle vara med om en svepning. Det var en ljus försommardag, inte olik den i dag, som jag hoppade på cykeln och åkte till patologen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi var en stor grupp som delades i två när vi gick in. På vägen passerade vi alla en barnkista. Vi gick förbi den och var med när en gammal man som dött en naturlig död och vars anhöriga gett sitt medgivande till att vi fick vara med, speptes i vitt i sin kista. Tillbaka på skolan pratade vi i grupperna om vad vi varit med om. Alla reagerade på barnkistan vi sett men gått förbi. Det var barnets kista som berört oss alla - utan några berättelser eller andra bilder än av just kistan. Vi visste inget om barnet som låg i den, behövde inte veta - det berörde oss så starkt ändå.
Ett barns död berör oss alltid. Det går inte över. Fråga alla som jobbar med döende, död och begravning och jag är övertygad om att alla säger samma sak. I mitt yrke kommer jag oftast, men inte alltid, in när döden redan inträffat. När jag begravt barn har det varit barn som dött av naturliga orsaker. Jag minns dem, jag minns känslan av begravningarna, jag minns reaktionen av att se den lilla kistan stå mitt i kyrkan och förvissningen om att ifall inte Gud bär mig genom den här uppgiften så går det inte. En präst står som representant för tron på det goda även i det svåra och plågsamma, mitt i mörkret och lidandet finns hoppet och tron på det ljusa ändå.
Barn är allt oftare med på begravningar. Det är bra. Döden behöver få den naturliga plats den ska ha i livet, för döden tar sig plats ändå. Min erfarenhet är att barn tar begravningarna naturligt. Men en förutsättning är, att det finns en vuxen där som inte är helt uppfylld av sin egen känsla utan som finns där för barnet. Barnets sorg måste tas om hand av en vuxen  som själv inte är förbi av egen sorg.
När det är barn som begravs är situationen ännu mer ömtålig. De flesta kan förhålla sig till att morfar var gammal, sjuk och så dog han, nu ligger han där i kistan, utan att känna något, det är bara hans kropp, snart ska den begravas i jorden eller eldas upp...Det är en sorg, men en naturlig del av livet. Att barn dör är mycket svårare att förhålla sig till, inte minst för barnen själva. Och att barnet,  som man inte känner men vet namnet på, vet hur hon såg ut, vet att hennes mamma gråter, har blivit mördat av en vuxen man.. Det finns inte ord för det. Jag kan inte se det på något annat sätt än att barnen ska skyddas från detta.
Jag har sett brev som barn skrivit till Engla. De är så fina och rörande och uppriktiga och så fyllda av smärta. De visar tydligt att barnen identifierar sig med Engla. Och det är ju så vi är - fyllda med förmåga till medkänsla. Barnen kanske ännu mer än vi vuxna?
Jag kommer inte att se begravningen i TV. Inte för att jag tycker det är fel att visa och berätta om döden utan för att sorgen inte är min. Jag litar dessutom på att begravningsgudstjänsterna som hålls varje vecka i kyrkorna i vårt land BÄR. De behöver inte sändas i TV. Däremot sänder jag en bön att Englas familj ska få tro, hopp och kärlek att så småningom leva sina liv - med saknaden och sorgen som alltid kommer att finnas där. Men även med saknad och sorg kan man leva glädjerikt och meningsfullt.
Och så hoppas jag att barnbegravningar inte kommer att sändas mer i TV.