Annebelle.blogg.se

Det var 1958 beslutet togs att också kvinnor skulle kunna vigas till präster i Svenska kyrkan. Nu firas det med festmässor och utställningar. Själv prästvigdes jag 1994 och samma år beslutade biskoparna att ingen skulle kunna vigas till präst om man inte var beredd att samarbeta med både manliga och kvinnliga präster.
I dag var det en intervju i lokaltidningen angående 50-årsjubileet. De andra kvinnliga prästerna som intervjuades berättade alla att de utsatts för motståndet mot kvinnliga präster. Jag fick också frågan men svarade nekande. Det stod inte med i intervjun som helt fokuserade på kvinnoprästmotståndet.
När jag talar om mitt jobb för människor som själva inte är så aktiva i kyrkan kommer nästan alltid frågan: hur upplever du och hanterar du motståndarna? Jag behöver inte uppleva dem eller hantera dem, inte i vardagen i alla fall. Där jag har jobbat har kvinnor varit lika accepterade som män. Ibland har det varit, och är, t o m en fördel att vara kvinna och präst. Men visst, de könsroller och fördomar och den underordning av kvinnor som finns i övriga samhället finns förstås också i kyrkan. En kvinnlig präst förväntas förmodligen vara med omvårdande och lågmäld än en manlig.
Jag har också alltid känt mig så trygg i min kallelse att det är präst jag är. De som tycker annorlunda just för att jag är kvinna är inget jag bryr mig särskilt om.
Jag har över huvud taget svårt för snacket om kvinnliga präster. Hur då kvinnlig? Kvinna och präst, ok, men kvinnlig präst? Nja. I en tid när vi diskuterar queer och ifrågasätter könsroller låter det otroligt mossigt. Jag är kvinna och präst men därmed behöver jag ju inte vara kvinnligheten själv.
Hur som helst är jag oerhört stolt och glad att tillhöra en av de kyrkor som bejakar kvinnor som präster.